Du ringde en dag för att berätta, men jag svarade inte. Du tänkte kanske att jag var upptagen och att jag skulle ringa upp när jag fick tid. Jag ringde inte upp. Jag ringer aldrig upp.
Du ringde igen några dagar senare. Jag svarade. Du frågade vad jag gjorde. Jag var irriterad. Svarade kort att jag åkte pendeltåg och att jag hade haft en dålig dag. Vi småpratade lite om något jag glömt. Jag frågade sedan om du ringt för att säga något speciellt. Du sa nej och vi lade på.
Ytterligare några dagar passerade. Det måste ha gått en vecka sedan du ringde första gången för att berätta. Du ringde igen.
- Hej, det är mamma. Vad gör du?
- Hej. Inget speciellt, är hemma hos en vän bara. Hurså?
- Jo, kommer du ihåg att jag har haft en lunginflammation som inte verkar ge med sig?
- Ja, det gör jag.
Jag var inne på röntgen för ett tag sedan för att se om något var fel.
- Okej, vad sa läkaren då?
- Det syntes en tumör i höger lunga. Testerna visade att det var cancer.
Du sa att du haft tur. Att dom hittade den tidigt. Att tumören inte hade spridit sig. Att dom skulle gå in med den tuffaste behandlingen. Att du väntat på ”rätt” tillfälle att berätta. Att du älskade mig. Vi lade på.
”Verkligt allvarliga situationer kan locka fram människors bästa sidor. Det händer att cancer och andra livshotande sjukdomar för familjemedlemmar närmare varandra.Ur ” Vardag med cancer i familjen” från www.cancerfonden.se
